- Rationalisering (bortförklaring)
- Bortträngning ("glömma" sånt som är obehagligt)
- Regression (Reagerar omoget)
- Förnekande (man förnekar sanningen, ljuga så man tror sig själv)
- Dagdrömmeri (man flyr verkligheten)
Dessa försvarsmekanismer sker inte alltid heller medvetet. Jag har en kompis som gick omkull illa med sin häst över ett hinder för flera år sedan, Hon blev medvetslös för några långa sekunder, som tur var slutade omkullridningen med endast en hjärnskakning i journalen. Men efteråt har S inget minne av att hon ens ridit an mot detta hinder. Hon kommer däremot ihåg övriga delen av ridpasset, men inte just detta hinder eller att hon var på väg att hoppa det. Hennes hjärna har alltså omedvetet trängt bort detta trauma för att skydda sig själv.
Ett annat exempel som många kanske känner igen är bortträngningen. Det första jag kommer och tänka på är att jag själv inte riktigt är bekväm i att prata i telefon med personer jag inte känner jätte mycket. Om jag då blir tvungen att ringa upp någon så har de hänt många gånger att jag faktiskt glömt av det. Det börjar med att jag skjuter upp samtalet, och tillslut glömmer av det.
Har ni blivit medvetna om att ni använt någon försvarsmekanism någon gång? Eller har ni någon anekdot där ni nu förstått att de va ett försvar som använts?
Referenser:
- Hwang, P. & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. (3., rev. utg.) Stockholm: Natur och kultur.
https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/psykodynamiskt-perspektiv/forsvarsmekanismer/#frnekande
//Sandra
Otroligt hur människan styr så mycket omedvetet och medvetet. Det jag personligen tycker är mest intresseuppväckande i detta är att man är i vissa fall medveten om de omedvetna försvarsmekanismerna. Med det tänker jag ta ett exempel med försvarsmekanismen att förskjuta något. Vet inte hur många gånger jag omedvetet tagit ut en händelse som var negativ på någon närstående. Utan att jag överhuvudtaget har tänkt på att mitt tonläge eller mina svar uppfattas som otrevliga. När jag sedan blir tillsagd och tänker efter, så är det oftast en händelse som skapat den inre irritationen. Ibland kan det också vara så att jag ”försvarar” min försvarsmekanism – förskjutningen – på att förbereda personen på att ”idag är jag inte på bra humör för att...” som om det vore okej i detta fall att helt plötsligt vara otrevlig, nedstämd eller liknande?
SvaraRaderaEn annan händelse jag tänker på gällande försvarsmekanismer är när jag varit ovän med någon så minns jag oftast händelsen in i minsta detalj. Jag fungerar så att om inte detta tas upp på ett tag så kommer minnena successivt tyna bort. Om det handlar om försvarsmekanismen, att den händelsen skapar mycket oro och sorg, kan jag förstå att bortträngning kommer in och ska hjälpa en till att inte tänka på det mer, men när jag inte kommer ihåg händelsen – varför blev det såhär? Skapas en gigantisk frustration som inte blir till det bättre i detta fall.
Detta är så fascinerande tycker jag. Hur vi omedvetet väljer att tränga bort obekväma situationer. Jag kan bara gå till mig själv. Man har ju hört detta ända från tidig ålder att från barndomen minns man oftast bara de roliga händelserna, det positiva. Jag för min del har nästan inga minnen från min barndom och de jag har är allt annat än positiva. Likt Morgan Alling växte man upp i en ganska trasig tillvaro. Människor som stod utanför och tittade på kan idag komma och berätta saker som jag inte har en säger en minnesbild ifrån. Människor som befunnit sig inom sociala myndigheter, då när jag växte upp kommer fram och säger: Men är det inte lilla Gunilla.... som bodde där och si och så? Minns du när vi var hemma hos dig?
SvaraRaderaNej det gör jag inte. Mitt psyke har helt enkelt valt att begrava detta. Tack vare detta tror jag att jag blev den jag blivit idag. Idag väljer jag att vara tacksam. En annan grej jag kommer att tänka på i detta är när vi kvinnor föder barn. Där har vi ju ett jätteförsvar och bortträngning. Hade vi inte haft det tror jag inte många valt att skaffa fler.
Precis som du skriver Isabell har även jag en förmåga att förskjuta saker över på någon annan. Någon annan som inte har något med saken att göra. Även för mig när det gäller saker som retar mig. Då styr man kosan till sin lilla trygghets zon och där släpper man ut det. Otroligt intressant hur man fungerar. Detta i samarbete med det behavioristiska perspektivets stimulus-respons teori kan ibland bli en farlig kombination tror jag. Därför en del hamnar i drogmissbruk kanske?
Tack för ett intressant inlägg
//Gunilla
Intressant inlägg Sandra!
SvaraRaderaJag har som båda de ovanstående skriver lätt att förskjuta saker över på andra personer, speciellt de personer som är närmast mig. Vilket som bara sker utan att jag direkt tänker på det utan att det bara sker och det leder till mindre positiva situationer. Och som du skriver Sandra med din kompis så har jag varit med om en liknande situation fast då jag krockade med mopeden, jag minns bara att det har hänt men inget precis innan smällen eller efter. Det är intressant och på något sätt skrämmande på hur kroppen reagerar i dessa olika situationer.
Detta inlägg träffade mig rätt på kände jag. Kunde i princip kryssa i alla försvarsmekanismer ovan när jag tänker på min första halva av år 2016. Mådde riktigt dåligt ett långt tag innan jag sökte hjälp och blev diagnostiserad med medelsvår depression. Hjärnan är en riktigt lurig mekanism som ibland känns som att den har ett eget liv.
SvaraRaderaBlev nyfiken och gjorde en liten snabbsökning nu på "psykodynamisk perspektiv och depression" vilket vart väldigt intressant. Ska ta och läsa lite mer.
Innan denna kurs så visste jag väldigt lite om teoriernas värld. Var inte särskilt intresserad av dem ens. Men måste säga att det börjar bli rätt intressant. Att ta på sig dessa olika "glasögon" och se världen och olika situationer utifrån dem kan hjälpa en förstå en hel del, både i yrkeslivet och privata.
Fascinerade hur hjärnan fungerar! Precis som med häst- och mopedolyckorna har jag varit med om en bilolycka. Jag har fått den återberättad flera gånger, men har själv inga minnen ifrån den.
SvaraRaderaJag tänker att genom att känna till dessa strategier kan vi som lärare dra nytta av det i skolan. Det händer ju lite nu och då att elever glömmer något viktigt, kommer med bortförklaringar eller något av det andra du punktade upp. Genom att ta reda på vad som är obehagligt för eleven kan vi kanske komma fram till en lösning så att inte hjärnan behöver använda dessa försvarsmekanismer.
Hjärnan är allt en intressant sak. Jag har själv varit med om bortträngning av en ridolycka. Kom inte ihåg någonting så när jag vaknade på sjukhuset dagen efter var jag ganska förvirrad och mörbultad. Det sista jag kom ihåg av den dagen var att jag precis hade ätit middag och skulle gå och byta om för stallet. Sen vart det svart tills jag vaknade i sjukhussängen igen. Men ju mer jag har pratat med mina kompisar som var med så har händelsen successivt kommit tillbaka. Dock inte allt, inte själva kraschen.
SvaraRaderaJag tror absolut att vi kommer möta detta som lärare i framtiden då elever utav någon anledning tycker olika saker är obehagliga och försöker på något sätt fly ifrån det. Det gäller nog som lärare att vara uppmärksam och försöka hitta vart obehaget ligger och arbeta därifrån. Alla elever har ju olika "morötter" så det gäller att hitta det som ger motivation för den enskilda individen.
Detta tycker jag är väldigt intressant.
SvaraRaderaJag fick en föreläsning om detta för många år sedan som jag fortfarande har med mig. Främst tänker jag på den när jag har olika samtal med elevernas föräldrar. Då hjälper det mig att inte ta något personligt, när t. ex. föräldrar häver ur sig olika saker.
De gör det av oro och kärlek till sitt barn!
Det är inte ovanligt att diverse bortförklaringar och rationaliseringar kommer till uttryck.
Tänker också på detta när föräldrar ifrågasätter min undervisning- hur reagerar jag?
Hjärnan är smart på det sättet att den helt enkelt använde en försvarsmekanism för att skydda sig själv från något traumatiskt. Synd bara att AV knappen inte fungerar lika effektivt som PÅ knappen men så är det. Jag hörde nyligen om ett nytt sätt att “låsa” upp förträngda minnen som inte inkluderar hypnos där man upprepar de minnen man minns i en kedja om och om igen tills kroppen lär sig att det som var hemskt då inte är hemskt nu. Låter som ett enkelt sätt att få sina minnen som man av en eller annan anledning förträngt utan att behöva ägna år åt att låsa upp dem genom olika typer av samtal eller/och hypnos. Anledningen till dessa försvarsmekanismer är att hjärnan inte anser att kroppen klarar av dem och då helt enkelt låser in dem från minneslistan. Hjärnan vet sen inte att kroppen faktiskt klarar av det senare utan fortsätter låsa in de “dåliga” minnena. När man sedan närmar sig ett dåligt minne kan det resultera i illamående, ont i magen, en inre stress eller irritationsmoment som några exempel eftersom hjärnan arbetar på högvarv för att skydda sig själv. Inte undra på att en traumatisk upplevelse kan leva kvar så länge och ta så mycket tid och ork trots att flera år kan ha passerat.
SvaraRaderaTack för ordet